Såhär i höstvardagen blir det svårt att hinna med att tänka och reflektera tillräckligt. Men här är iaf ett par roliga, bra och ibland inspirerande grejer jag stött på senaste veckorna.
Byrån Darling (NYC) tar “less is more” ett steg till. Deras nya site är bara en sökruta. Inte så inspirerande kanske, men det funkar faktiskt http://www.darlingagency.com/
Att låta sig inspireras av andras arbete är både rätt och bra. Genom att titta på vad andra gör och lyckats med hittar vi nya vägar. Inom reklam, media, medicin och produktutveckling.
Jag tycker t.ex. att Qwiki är en fantastisk utveckling av Wikipedia. Den fyller samma funktion/behov och gör egentligen precis samma sak men det är iaf en utveckling.
“Steal with pride” är alltid ok. Men någon måtta måste det ju finnas. Något måste man tillföra. Här är tre exempel som jag tycker sticker exemplifierar den
1. Google+
Ok, Google+ har cirklar istället för listor, men det är ändå en Facebook-klon.
Priset i tröstlös och inspirationslös idéstöld tar nog ändå Twitter-klonen Heello. Det finns liksom inget som sticker ut. Det är bara ett Twitter utan folk. Varken mer eller mindre.
I DN recenseras Jens Lapidus nya bok “Livet Deluxe” av Jens Liljestrand. Visst, Liljestrand tar på sig hela litteratursnobbsdräkten när han kirurgiskt skriver recensionen i Lapidus stil. Han visar med all tydlighet att Lapidus Ellroy översättning inte imponerar fullt ut – att det här är något även Doktor Liljestrand kan klämma ur sig (om han ville). Slutklämmen är stenhård: på gränsen – Solna stylee
L-shunnen: James Ellroy på räkfrossa.
J-lassen: Dennis Lehane ultra light.
Men
Om recensionen och/eller boken är bra eller inte spelar kanske inte så stor roll. Titta på effekten!
Tre dagar efter publicering
Fler och fler...
Vad betyder det för båda?
Jag har inte sett någon recension få sådan spridning. Tror inte att det är många artiklar på DN.se som kommer upp i sådana siffror. Satt jag på Wahlström & Widstrand skulle jag jubla nu. Det skulle smällas korkar och klirras i glas.
Liljestrand är säkert nöjd han med. Han är själv författare. Iof långt från Sthlm Noir, men han vet ändå vad det innebär att bli recenserad.
Lapidus skulle säkert bli en best-seller i vilket fall som helst. Men om han fick välja att få sin bok sågad på något sätt och av någon så kan det bara vara så här.
Som en liten bonus kring det ämnet “Att spå om framtiden” vill jag tipsa om den märkliga, ytterst dystopiska framtidsprofetsian “Future Shock“. Den bärs fram av ingen mindre är Orson Wells och är ett lysande exempel på hur svårt det är att spå hur människor kommer reagera på utveckling. Bl.a. förfäras Orson över i vilken takt vi producerar information: “Det produceras inte mindre 365 000 böcker om året världen över… Hur kan vi någonsin hänga med i en sådan takt?”
Idag så är det något mer:
Google räknar på att det finns 200 miljoner böcker
Om 30 år har vi en energikälla som är 100 gånger effektivare och renare än något vi hittills sätt. Våra hem är uppkopplade, du behöver aldrig komma ihåg att stänga av kaffebryggaren eller släcka badrumslampan. Vi har ett ständigt flöde av information. Vi är alltid på, alltid tillgängliga och vi vet mer om världen och om vår omvärld än någon någonsin gjort. Alla barn jobbar med datorer i skolan, men deras datorer är 100 gånger kraftigare, lättare och smartare än det vi har idag. Facebook och Google är inte längre en central del av våra liv. Apple och Microsoft har också fått helt nya konkurrenter…
Den här typen av spådomar har jag läst otaliga gånger. Från Nostradamus till Orwell och Orson Wells finns ett tydligt behov av att måla upp en tänkbar framtid. Där är allt större och snabbare eller värre och hemskare.
Stötte häromdagen på den här videon om hur ett kök ser ut och fungerar 1999.
Vi skulle såklart kunna ta upp vår iPhone och en lämplig hälso-app, slänga in våra frysta Viktväktar-förpackningar i ugnen och uppnå ungefär samma resultat. Så långt är det ju “rätt”.
Men det som är svårt att förutse är inte teknisk utveckling, det är mänskligt beteende. Att 1967 förutse att kvinnor 1999 inte skulle nöja sig med den rådande könsnormen är långt mycket mer otänkbart än att tänka sig att TV:n också skulle kunna fungera för tvåvägskommunikation.
Att som Orwell lista ut att vi med teknikens hjälp kan hamna i ett övervakningssamhälle är inte heller en jätteutmaning. Men att tänka sig att det är något vi vill ha är betydligt svårare. Det att vi i jakten på socialt umgänge (via t.ex. Facebook och Twitter) och i jakten på trygghet (övervakningskameror etc) aktivt och frivilligt söker det som Big Brother skapade genom tvång och förtryck.
Orwell kunde inte heller ana att samma verktyg som skulle kunna användas för historiens mest kompletta kartläggning och övervakning av människan också har hjälpt i gång en av de mest omfattande demokratirörelser världen skådat.
Att förutse teknik är lätt. Det är vad den tekniska utvecklingen får för konsekvenser som är det svåra att sia om. I en video från 1994 beskriver ett forskningsteam hur framtiden ser ut för tidningarna. De visar (i princip) upp och beskriver en iPad. De menar också att det är den social och kulturella utvecklingen som driver fram innovation. Men självklart är det också tvärtom; uppfinningar och innovation driver och möjliggör den kulturella och social utvecklingen.
Människor slutar aldrig att förvåna. Ur de mest vedervärdiga uppfinningar spirar plötsligt något gott och den finaste tanken vänds plötsligt till ett gissel för mänskligheten. För inte tänkte sig Friedrich Wilhelm Adam Sertürner att morfinet skulle komma att bli en av samhällets stora plågor? Och hur många av de tusentals uppfinningar som vi idag ser som självklara i vår vardag är inte från början framdrivna av militärindustrin (eller porrbranchen för den delen)?
